Just nu är det inget vidare med öppna landskap. Det snöar inte (ännu) men det blåser. Snön lägger sig i drivor på småvägarna härikring. Körde fast på vägen hem från jobbet idag. Inte långt hemifrån alls. Satt ordentligt fast. Ringde maken… Det kom en kille som kunde dra loss mig hjälpligt innan maken och sonen dök upp. Sedan fick maken ta över ratten och sonen och den hjälpsamme killen fick puffa på genom dom värsta drivorna. Tack snälla!!!! Hade ni inte funnits till hands så hade jag övergett bilen och promenerat hem. Längre var det inte 
En sak är säker. Jag kör inte en meter till idag! Det var meningen att en väninna skulle kommit och hälsat på nu i eftermiddag, men jag ringde och avrådde henne .
Annars så smyger sig vardagen på mer och mer och det är jag tacksam över! I morgon har jag jobbat tre veckor. Tänk vad fort tiden går. Är trött när jag kommer hem. Mycket mer än 4 timmar hade jag nog inte klarat. Får lite ont i armen också.
Har haft huvudvärk på eftermiddagarna ett par dagar i rad nu, men inte idag. Idag är det vänster knä som värker istället. Gör faktiskt rejält ont. Men lite krämpor får man väl dras med .
Längtar efter våren. Är sugen på att cykla! Förra sommaren blev det inga cykelturer alls….
19 februari 2010 kl. 2:31 e m |
Tänk att vardagen kan vara så underbar!! Det tänkte jag inte på innan jag fick min diagnos! Men nu efter alla hemska behandlingar så njuter jag av vardagen!! Det vanliga och enkla.
19 februari 2010 kl. 5:44 e m |
Jo, man får liksom ett annat perspektiv på tillvaron.
18 mars 2010 kl. 9:05 f m |
Nu får du snart ändra bild Barbro….snön är snart helt borta och solen skiner ofta ,,,våren är på väg,,tjo ho.
Kram Mona.